Havs och kustöverlevnad, varje spya utanför livflotten är en seger

Det som är gemensamt med alla överlevnadssituationer är att du inte hade tänkt att hamna i den. För att klara av det oväntade på ett så bra sätt som möjligt kan man förbereda sig med kunskaper och genom övning. Miljön till havs är väldigt oförlåtande. I denna artikel får du läsa om några av mina reflektioner och erfarenheter kring kustöverlevnad. Observera att våra kurser varierar i innehåll och ”Coastal Survival” utgår från land. Ocean- öppet hav med livflottar genomför vi enbart vid särskilda kurser och tillfällen. Håll utkik om du är intresserad.

Sjösjukan är en av de värsta sakerna som drabbar en person i sjönöd första dygnen i en livflotte. Trots vattenfyllda stabiliserande partier under flotten följer flotten vågornas böljande obönhörligen upp och ner på ett ytterst obehagligt sätt. Saknar man sjösjuketabletter så sägs det finnas exempel på människor som har sett döden som en befrielse jämfört med att stanna kvar i flotten. Vad sjösjuka (eller rörelsesjuka) beror på vet man inte till hundra procent men det finns en konfliktteori som talar om konflikt mellan balansorganen och indata från ögonen. I en livflotte kan man inte se ut om man inte sitter vakt, och det förvärrar situationen. Kvinnor och barn är generellt känsligare. Hunger, trötthet och törst förvärrar symptomen.

 

Att sätta upp små mål för att kunna uppnå delsegrar vid en nödsituation har en starkt positiv effekt på den mentala hälsan och viljan att överleva. Därför är rubriken passande för denna artikel om kustöverlevnad. Att inte spy i flotten eller kissa på sig själv eller någon annan när du uträttar behov är en liten delseger värd att fira. Under våra kurser är det vanligt att några som upplever starkt illamående och blir relativt satta ur spel tills sjösjuketabletterna får effekt. Då övergick de likbleka ansiktsuttrycken, kallsvettningarna och apatin till glada sånger så som ”ta mig till havet och gör mig till kung…”, märkligt ändå hur en liten tablett kan göra skillnad.

Vad gör kustmiljön unik? I Norra Sveriges inland med vintrar på upp emot 40 minusgrader är miljön väldigt oförlåtande. En tappad vante kan innebära förlorade fingrar.  Att trampa ner genom snön i en översnöad bäck, kan om man inte vidtar rätt åtgärder med rätt utrustning och rätt kunskap leda till hypotermi, förfrusna kroppsdelar och i värsta fall döden. Ett förlopp som i extrema temperaturer kan gå mycket snabbt. Ett enda misstag är det man har råd med sägs det, två leder till skador och tre kan leda till döden. Varför prata om vintern? Jo, för mig blir parallellelen om de små marginalerna väldigt uppenbar. På havet i en båt eller på branta hala klippor som sluttar mot vattnet där vågorna skoningslöst sköljer, där det mörka vattnet ”stirrar” på dig, (eller kanske lockar), där kan ett felsteg leda till att du hamnar i vattnet. I det läget är du i en omedelbart livsfarlig och oförlåtande situation. Ju mörkare, kallare och blåsigare det är, desto farligare är situationen.

Hamnar du under vattnet och inte klarar av att kontrollera dina reflexmässiga flämtande andetag i kontakt med kylan som omsluter dig, kan du relativt omgående ha dragit ditt sista andetag, med luft då menar jag. Ytterligare något andetag med friskt kallt vatten som sugs in och fyller dina lungor kan du såklart förmå… Jag tror du förstår vart jag är på väg, det är med stor respekt man ska ta sig an havet likväl som extrem kyla.

Vatten leder värmen från kroppen 23 gånger snabbare än luft, liggande i vattnet kommer du sakta men säkert bli hypoterm om inte temperaturen i vattnet ligger runt 35 grader, vilket vi alla kanske längtar efter men sällan träffar på i våra breddgrader. Kommer du upp i en livflotte eller på land gäller det att vrida ur och torka sina kläder och förhindra ytterligare nedkylning. I flotten blåser det inte, men det kan skölja in vatten från vågorna och på land är det vinden som kommer kyla ner dig och du måste söka lä för att klara dig.

I vintermiljön får vi lära oss om lokala kylskador, så som avdomnade vita tår eller vita fläckar på näsa, öron och kinder. I vattnet visar empiri att vi sällan råkar ut för sådana skador. Förklaringen är enkel, vi har dött innan vi hinner utveckla den formen av skador. Det sägs inom havsöverlevnaden att många dör när man försöker dyka och simma till räddningen exempelvis från att ha fastnat under en livbåt eller annan uppochnervänd båt. Vår förmåga att hålla andan minskar nämligen drastiskt i kallt vatten. Från någon minut klarar vi bara av att hålla andan runt 10 sekunder eller något längre efter immersion (nedsänkning av en kropp i vätska) i kallt vatten. Kunskap väl värd att beakta innan man planerar en längre dyktur i svinkallt vatten.

Nyfiken som jag är testade jag på badhuset förra året, först i den vanliga poolen sedan i den 5 gradiga kallbaddelen. Mycket riktigt, efter köldchocken i kallbadet med flämtande andning en stund, testade jag att hålla andan och förhållandet blev ca 45 sekunder i den vanliga polen och 15 i kallbadet.

Hur har vi det nu då med nästa fysiska grundbehov om vi inte har dött av nedkylning? Det kan såklart handla om ett trauma och blodförlust där man måste plugga igen läckorna i kroppen, men jag tänker på en annan vätska än blod, nämligen vatten. Jag behåller jämförelsen med vintern. I ett hav av snö har vi obegränsat med vatten att ta vara på, i ett hav av hav, där har vi också hur mycket vatten som helst men inte något att dricka. Ett snittbehov är under skonsamma omständigheter minst 1500ml vatten per dygn (dock finns exempel på överlevnad i 12 dygn på en livflotte utan något vatten alls, så siffrorna är alltid kopplade till ett stort BEROR PÅ). Men vi kissar, svettas och andas ut ungefär den mängden. Mår vi illa och kräks och även genom kallsvettning som är vanligt vid illamående förlorar vi betydligt större mängder.

Om vi drabbas av nedkylning kommer kroppen knipa åt sina perifera blodkärl (vasokonstriktion) och förhindra blodcirkulation i armar, ben och hud. Detta är en funktion som är mycket effektiv, från normalt ca 3 liter blod som cirkulerar i huden kommer vi ner till 0,03 liter i minuten. Detta är ju bra då vi inte vill frysa ihjäl, men kroppen tror genom den stora koncentrationen av blod i kroppskärnan att vi har ett överflöd av vätska i kroppen och startar urinproduktionen (kölddiures) som innebär att vi får vätskeförlust och viss forskning visar att det kan handla om 4-5 liter vätska. Detta måste kompenseras för, när kroppen värms upp igen.

I en livflotte (för oceangående fartyg) finns det 1500ml vatten per person och dygn i ca tio dygn. Här kommer vi till problemet igen, i havet är vattnet salt, i runda slängar har våra världshav en salthalt på runt 3,5%, normal kroppsvätska har en salthalt på 0,9%. Dricker vi saltvatten kommer vi till att börja med behöva allt det ”söta” vattnet vi tillför oss för att få ut saltet ur kroppen igen plus lite till vatten som kroppen måste tömma från kroppens celler för att först jämna ut saltbalansen i blodet för att sedan transportera ut saltet genom urinen. Många pratar om salttillskott idag och de kan vara bra om man svettas mycket OM man kan dricka vatten som hjälper kroppen att reglera saltbalansen. I flotten kan det finnas en handpump med omvänd osmos som gör att man kan klämma fram, bokstavligt talat då det krävs en rejäl uthållighet för att pumpa fram ca 0,9 liter i timman. Sedan kan man samla regnvatten vilket det finns särskilda anordningar för. Man kan också med en av svamparna i flotten samla upp kondens från innertaket. Andra vätskekällor är om man fångar fisk, där finns det vatten i ögonen och längs ryggraden. Kommer man i land får man leta efter en sötvattenkälla, ordna med destillation eller samla regnvatten. Regnvatten kan samlas färskt då är det rent eller så kan man hitta det i skrevor och urgröpningar på klippor då bör man rena det genom kokning eller kemikalier då det med största sannolikhet är kontaminerat av bland annat fågelavföring.

När det gäller mat som är ett långsiktigt fysiskt behov kan vi jämföra med en typisk svensk skog, där kan vi beroende på årstid hitta lavar, svamp, bär, en och annan (rätt så äcklig) rot, vi kan vid vattendrag hitta kaveldun eller vassrötter som är helt ok. Dilemmat i skogen är att många av de ätbara växterna finns där människan finns så som maskros eller hundkäx och har man hittat dessa hitta man snart också hem.

I kustmiljön däremot, där hittar vi flera spännande vattenväxter så som sockertång, fingertång, rörhinna, blåstång, havssallad med flera. Vi kan relativt enkelt samla snäckor, musslor och ostron. Det finns goda möjligheter att fiska och med en håv eller liknande kan man samla på sig små räkor för en kulinarisk matupplevelse. På öarna i svenska västkusts-skärgården hittar vi också sådant vi hittar på land, tuschlav, strandkål, nypon, björnbär, lingon med flera rätt trevliga växter. Kort och gott så är miljön oförlåtande när det gäller kyla, drunkning och brist på vatten, men växt och djurlivet är fantastiskt jämfört med typisk skog.

Som jag har skrivit om finns det både likheter och olikheter mellan skog och kustmiljö. Det som dock slår mig och som jag också fått berättat av deltagare är att även om man är en relativt erfaren ”överlevare” i skog inser man snabbt att kustmiljön ställer många helt nya krav. Behoven är desamma men förutsättningarna många gånger oerhört olika. Ett väldigt konkret exempel är möjligheterna till skydd från elementen. Skogen är full av material och naturliga skydd, en ganska kal ö som den här vi befann oss på erbjöd inte den lyxen. Hittar man vegetation är den låg och oftast belägen i sänkor i skydd från den pinande vinden. Sänkorna i sin tur erbjuder oftast en något högre fuktighet (och mygg ;)) än man önskar sin ”säng” och sovplats. En sänka kan också översvämmas av en mindre fors om regnet börjar vräka ner. Artikeln skulle kunna skrivas hur lång som helst, det är en oerhört intressant miljö att testa sina förmågor och gränser i.

Jag hoppas ni med artikeln blivit inspirerade att utmana er själva. Lämna läs-soffan och alla böcker inom ämnet och se till att få erfarenhet som någon gång i livet skulle kunna rädda ditt liv.

Mina reflektioner har jag gjort efter att ha planerat och genomfört överlevnadskurser i havs och kustmiljö tillsammans med min vän och överlevnadskollega Henrik Alling. Tack också alla deltagare som gjort kurserna till vad de är.

Några referenser (inte min starka sida, men det finns en del litteratur om man söker):

Chalmers ”Livflotten Erfarenheter från en livflotteövning” Examensarbete inom sjökaptensprogrammet.

Handbok för överlevnad till sjöss, Stefan Nilsson

Torbjörn Selin

Överlevnadsinstruktör i försvarsmakten och svenska överlevnadssällskapet 

 

Till Sveriges tak och tillbaka med min dotter

Sveriges högst belägna snögubbe, Tilda hade visst lovat en kompis att göra en…

Den här artikeln bjuder på massor av bilder och en målande beskrivning av vår gemensamma resa, hoppas att du bli inspirerad.

Varje resa har en början, vår började cirka fyra månader innan det var dags att bestiga Sveriges högsta topp. Under vissa protester hävdade jag att vi var tvungna att ”marschträna”, något som Tilda inte var helt förstående till. Att bestiga Kebnekaise har aldrig varit min dotters stora dröm, i min egen iver att få mina barn positiva till friluftslivet är det nog så att skulden för detta äventyr ligger på mina axlar. De första gångerna vi marschtränade var det under ganska stora protester, även gråt en stund tills faktum kvarstod att det inte skulle gå att komma undan. Istället började förhandlingarna om att vi bara behöver gå två timmar istället för tre, eller bestiga toppen av skidbacken vi tränade i bara tre gånger istället för fyra som jag hade bestämt. Att vara hård i början men att sedan ge med sig lite så hon fick igenom sin vilja lite, visade sig vara en framgång. En annan framgångsfaktor var små belöningar, ”när vi kommer upp på toppen så tar vi oss varsin honungskaramell…”

I bakgrunden på förra bilden ser vi det gamla liftsystemet i Borås gamla skidbacke ”Björbobacken”, ett ställe där jag själv faktiskt lärde mig att åka slalom för 32 år sedan… Backen är 137 höjdmeter från där vi parkerade och bjudet på både flack, brant, och ofta stenig terräng. Ett superbra ställe här i våra trakter att träna på de viktiga höjdmeterna som kroppen, benen, ryggen, axlar och även fötterna behöver. Bilden får tala sitt tydliga språk, hon var sur och jag var glad, men det blev bättre efter en stund.

Under förberedelsernas gång blev det investeringar i välbehövlig utrustning, kängorna på bilden kostar ca 800kr och fungerade utmärkt. Fler inköp var en ryggsäck anpassad för barn med ett bra avbärarbälte, byxor, underställ och en jacka i matchande färg, vilket också får räknas som framgångsfaktorer att bemöta kraven på utseende och inte bara hävda funktion. Samma sak gällde regnställ som givetvis skulle med.

 

Sedan övade vi oss på att ta rast, laga mat, byta strumpor, tejpa fötterna om det behövdes. Vi gjorde ett skavsårspaket som fick följa med i packningen. Tilda har också fått läsa kartan när vi har gått en lite längre tur, detta är även det en positiv sak som tar tankarna från det jobbiga, väldigt kul att uppleva när ens barn snappar upp kunskaperna och lär sig använda karta och kompass. Det där med humöret växlade lite upp och ner, men med skämt och prat om både det ena och det andra flöt tiden på och vi hade väldigt roligt många gånger.

Ibland kom lusten att klättra upp för något vid sidan av stigen, att utforska lite. Att säga nej till det fungerar inte något vidare. Tvärt om så blir det en positiv sak bland det som upplevdes jobbigt.

Vi fick under några marschträningspass också uppleva vacker natur.

Samt uppleva skiftningen från vår till sommar då naturen blomstrade vecka för vecka.

En hel del förberedelser bestod av att läsa på om turen också. Hur tar man sig dit, hur är lederna, etc. Det finns massor av bra information att läsa på internet om man googlar. Då vi tänkt ta västra leden förberedde jag Tilda långt i förväg att vi först kommer gå upp för ett berg och bli trötta för att sedan gå ner 200 höjdmeter igen för den slutliga bestigningen. Detta var väldigt bra att ha med sig mentalt och vi upplevde aldrig någon mental dipp vid det momentet.

Sedan var det dags för vår stora resa med förväntansfulla känslor efter alla förberedelser. Den 26 juli gick vi på flyget mot Kiruna.

Efter en timma i taxi där vi samåkte med en annan familj som vi träffade på flygplatsen var vi framme i Nikkaloukta. Efter ett tips letade jag upp några gamla gasolflaskor vid återvinningsstationen och fyllde på våra flaskor med vatten. Vi vägde också väskorna, där jag släpade på 29 kilo och Tilda 14. Ja, jag har en hel lista på saker som inte ska med nästa gång, bland annat två pannlampor med extra batterier som visade sig vara totalt onödiga denna årstid.

Vi gick längs vandringsleden med båtbryggan som nästa mål. En fantastisk utsikt tonade upp sig framför oss.

I väntan på båten passade vi på att äta kvällsmat och bada i det minst sagt friska smältvattnet och gjorde oss rejält uppiggade redo för en båttur.

Vilken båttur! Fantastiskt väder och utsikt.

Framåt tiotiden på kvällen kom vi fram till fjällstationen, vädret hade hunnit slå om en aning till ett lättare regn. Regnet svalkade ändå skönt så vi misströstade inte över det. Det var en härlig känsla att gå in på fjällstationen en stund. Jag tittade på väderleksrapporten som visade att vi hade fint väder de två kommande dagarna. Det medförde beslut att vänta en dag på plats och vila upp och komma på plats innan vi skulle gå upp för toppen dagen efter det. Strax väster om fjällstationen fanns bra tältplatser ute i den öppna terrängen. Mindre mygg, närmare till Kebnekaise när vi ska starta nästa morgon.

En helt fantastisk utsikt att vakna till. Vi låg och drog oss åt en mysig frukost och gick sedan till fjällstationen för att utforska omgivningarna lite mer.

Under en utflykt ner i dalgången badade vi båda två i det svinkalla men härligt uppfriskande vattnet från den smältande snön på fjällen.

Det finns lite härliga klippor nere i dalgången att klättra på också, det blev ett kul äventyr.

Då var det dags! 05:40 väckte jag Tilda, vi åt bara en liten powerbar då planen var att äta en tillagad frukost när vi ändå kommit en bit på vägen. Tanken var att vi skulle ha rejält mer raster för att orka med.

Här är packningen för vår tur till toppen. Extra tröja, regnkläder, ombytesstrumpor, skavsårskit, en Satellittelefon och en rejäl mäng med mat. Även lite vatten för Tilda gillade inte vattenreningstabletterna som jag hade med… Min filosofi är att alltid rena vattnet då vi inte har råd att chansa. Ser man till hur många människor som går upp längs västra leden per dag och att alla uträttar både det ena och andra behovet där uppe, plus en och annan ren, så tror jag på mitt beslut.

05:49 startade vi på 696 höjdmeter.

Det var inte bara glada miner ca fyrtio minuter efter start. (Hon var faktiskt trött säger hon till mig nu när hon kommenterar mitt författande. ”Men det var faktiskt roligt ändå”, tycker hon nu efteråt.)

Att gå över en och annan fors till exempel var ändå rätt kul. (Tyckte jag i alla fall 😉 )

Väl uppe för Kittelbäcken var det dags för ett svalkande fotbad och strumpbyte.

Halvvägs upp för Vierranvárri fungerade mobiltelefonerna plötsligt, det var nog enda gången på fyra dagar det gick att använda telefonen ordentligt. Tilda ringde mamma samtidigt som vi fyllde på med nöt crème.

På toppen av Vierranvárri tog vi rast, åt ytterligare lite mellanmål och passade på att bygga ett eget stenröse. Hoppas att det står kvar.

Klockan halv tolv var vi framme vid Kaffedalen. Vi hade gaskök och smälte snövatten till våra frystorkade måltider. Primus reactor stove en liter fungerar suveränt och är ett tipps för er som inte provat. Själva brännaren är i kombination med kastrullen helt vindskyddad och behöver inget extra vindskydd runtomkring under de flesta förhållanden.

Vi hade provat massor av smaker innan vi åkte och vi tog bara med oss våra favoriter på turen. Ett tips är att ta med kokosolja, lägg i en rejäl matsked i både frukost och middagsrätter. Det förhöjer smaken, gör dem lite extra oljiga och lena att äta samt såklart tillför det en hel del extra nödvändiga kcal i maten.

Då var det dags för de sista fem hundra höjdmeterna. För er som inte varit där ta en titt på hur det ser ut på marken. Man måste titta var man sätter fötterna vartenda fotsteg. Slarvar man och tittar åt sidan då är man nära att ramla direkt. Bra kängor är att rekommendera och var beredd på att man inte bara kan gå som på en stig utan man måste koncentrera sig en hel del. Vädret fortsatte att vara fint och vi tog en titt på utsikten norrut när vi kommit lite högre upp.

När det bara är några hundra meter kvar att gå hade vi kommit upp till en helt snöbeklädd terräng. Vi tog på regnbyxor och snörade åt ordentligt för att slippa få snö i kängorna. Vi valde att inte ta med stegjärn och vi hade tur, det var relativt fast snötäcke som var lätt och stabilt att gå vidare i. Däremot var det dimmigt nu (moln), vi hoppades på att det skulle klarna väl uppe på toppen även om det såg ganska mörkt ut.

Sista biten, snö och dimma.

Tjohooo, äntligen uppe, vi klarade det!! En underbar känsla.

Vi tittar norröver, söderut är det helt dimmigt, lite utsikt får vi ändå när solen bryter igenom. Vi ser Rabots Glaciär och Drakryggen men inte så mycket längre än så.

Tilda är en modig tjej, jag har givetvis tittat noga hur kammen såg ut innan jag vågade släppa fram henne dit. Vi väntade en tjugo minuter på toppen i hopp om bättre väder. Flera sällskap kom firade fotograferade och gick innan vi vände. Tilda hade ju också lovat att försöka med en sak där uppe.

Här är resultatet, precis på kammen placerade hon Sveriges högst belägna snögubbe, byggs åt sin kompis Alice. Jag lade ut den på facebook och tyckte att den såg lite sur ut, snarare livrädd blev kommentarerna.

Klockan visade på 2089 höjdmeter upp och att vi hade gått 1558 höjdmeter för att komma dit. Lägger man till ca 200 höjdmeter till som Kaffedalen ställer till med får vi runt 1800 höjdmeter fram och tillbaka. Inte så illa jobbat tycker vi. Åtta timmar tog det för oss att komma upp.

Då var det dags för en lika lång vandring tillbaka. Tidsmässigt skulle det visa sig att vi hade sju timmar framför oss. Inte nog så viktigt att poängtera, när man når toppen av ett berg har man bara kommit halva vägen. Vi tryckte i oss några honungskarameller som vi förtjänat och gav oss av neråt.

Vi passade på att ta några fina bilder och skicka mms när vi kom ner till mobiltäckningen igen. 😊

Fjorton och en halv timma efter start var vi tillbaka vid tältet. Kängorna hade fått smaka på en hel del sten och grus under dagen.

Av all mat vi hade med kvarstod detta. Rätt bra avvägt ändå. Svårt att säga hur stora marginaler man ska ha på en dagstur.

Efter ett besök på fjällstationen med en kopp choklad för Tilda och resans enda öl för egen del var det dags att krypa ner. En sista titt på utsikten denna kväll. Klockan var ca 22:30. Behöver jag säga att vi somnade nöjda, stolta, glada, lätt slitna och omedelbart?

Vi hade planerat in tre möjliga dagar att bestiga toppen om vädret skulle vara emot oss. Nu fick vi en härlig dag med vila, bokläsande och en riktig lunch på fjällstationen. Tankarna på hemresan började infinna sig så smått. Vi hade också bokat en helikopterresa hem, en ren muta för att få en sporre till att motivera Tilda.

Vi hade ändå tur med vädret, hemresemorgonen kom regnet insvepande från väster.

Det visade sig vara fler än vi som hade tänkt att flyga hem… Vårt flyg skulle gå om några timmar så vi fick trots det helt fantastiskt osmidiga kösystemet ordnat en plats i en helikopter som skulle räcka tidsmässigt.

Spännande!

Superhäftigt!

Fantastiskt kul! Även för pappa.

Varje resa har också ett slut. Förutom att vi åt våra sista nöt crème på flyget var det inte så mycket att berätta om den biten.

Resan har efterhand smält in i min dotter. Hon är idag väldigt glad och stolt över att under visst tvång genomfört denna. När jag nämner Galdhöpiggen för henne idag så säger hon faktiskt ja, men vill helst inte marschträna… 😊

Jo… i skolan fick Tilda en fråga i geografin, det stod om Sveriges högsta berg, Kebnekaise med en fråga om hon ville åka dit någon gång.

”Jag har redan varit där…” svarade hon på den med ett stort leende…

Berbereld, upp och nervända elden

En berbereld eller upp och nervänd eld använder du för att skapa en eld som brinner länge och torkar ur dig själv i processen. Värmestrålningen från elden går lika mycket neråt som uppåt, det är uppvärmd luft och gas som stiger upp som gör att man traditionellt tänker att elden värmer mest uppåt. Strålningen torkar sedan ut veden succesivt och efterhand som den brinner neråt. Perfekt för fuktig eld, eld på snö och en eld som varar länge. Elden ger också mycket kol som du kan laga mat på när den brunnit ner, den ger också en plattform att ställa grytor och kittlar på under tiden den brinner. Ännu en bra sak med elden är att eftersom den ved som brinner är förvärmd och ganska torkad brinner den med effektiv förbränning, ger mindre rök än en vanlig eld och underbar strålningsvärme då den inte har de stora yviga flammorna, utan brinner som en stockeld för dig som vet hur den känns, med mycket strålning och väldigt lite drag kring ryggen som de större eldarna med flammor ger.

 

Hur gör man då?

Stapla den tjockaste veden i botten, den kan också vara den fuktigaste. Använd gärna lika långa och tjocka klabbar. Om inte det går så skapa ett jämnt lager med olika tjocklekar, det kräver lite mer pusslande. Lägg hela lagret med ved åt samma håll. 

Sedan gör du ett lager till, det kan vara något kortare ved, lägg dem 90 grader mot lagret under. Samma principer gäller, men det kan vara mindre diameter på dessa. Kom ihåg, tätt ska det vara så att inte för mycket syre kommer in och ger för hög fart på elden, och för att inte glöd ska trilla ner och ”tjuvstarta” elden längre ner. Fortsätt så många lager du vill, men 4 är ganska ”lagom”.

För att minska farten i elden kan du krafsa ihop ”bös” från marken och täta igen mellan klabbarna för att begränsa syre och glöd enligt ovan.

Sedan tänder du elden och behandlar den som en ”elda uppåt” eld, så som du brukar och vill göra. När elden sedan tagit sig, kan du i början behöva mata på ett vedträ eller två, men efter en stund, voila, så brinner elden av sig själv i flera timmar.

Det ger underbar värme och sköter sig själv.

Bra va?

Tack för att du läste //Torbjörn Selin